De e igen en evighet sen ja ha skrivit nagot senast. Tankte bara beratta om min situation just nu. Ja berattade just allting at min mamma, eller kanske inte helt allt, men det mesta, o huvudsaken e att hon insag att jag har en atstorning, att jag har problem med hetsatning o bantning o allt mojligt. Jag tror inte att hon helt till fullt insag hu allvarligt det var, men hon vet om allt o tanken ar att jag ska fa hjalp o alltihop fore det blir varre.

Usch, det bara gar runt i huvudet pa mig. Jag har aldrig sagt ett knyst om det har till nagon, men mamma bara berattade om sin van vars dotter har anorexi, o ja kande mig tvungen att beratta om min situation. Fore jag skulle skada mig sjalv annu mer.

Sa nasta steg ar val att borja ga o prata med en psykolog eller nagon o sen se hur vi gar vidare. Ja vet int rikit om ja gjorde de tillrackligt klart for mamma att ja int kan ata normalt, ja vet hur man hetsater, o ja vet hur man svalter sig sjalv, men hur en normal manniska ater e nanting ja helt ha glomt bort. Det e nanting ja behover fa hjalp med.

Samtidigt kanner jag mig bra just nu. Som om ja gjort en god garning. Ja ha tagit forsta steget fo att stoppa atstorningen fore den tar over mitt liv helt. Ja ha valt att jag vill bli kvitt dethar istallet for att banta tills jag blir insatt pa sjukhus. Ja ha antligen tankt pa nan annan istallet for att sjalviskt gomt undan allt for att jag vill bli smal.

Ja ha aldrig uppdaterat min blogg sarskilt aktivt, o ja vet int om det har ar sista inlagget for min del. Kanske kan ja skriva lite om hu det gar, det finns ju en massa bloggar som handlar om tillfrisknande fran atstorningar. Och ja vill annu understryka att jag inte har anorexi eller bulimi, ja har nan konstig blandning av alltihopa o ar normalviktig eller kanske aningen underviktig. Ja tyckte alltid att ja va for fet fo att kunna ha en atstorning o darmed for fet for att ens forsoka skaffa hjalp. Men nu kanner jag mig faktiskt stolt. Istallet fo att vanta pa att bli sa allvarligt sjuk sa att ja tvingas fa vard ha ja sjalv sagt att ja vill sluta, o pa sa vis undvikit att tvinga min familj egenom en massa onodig skit. Eller naja, vi far val se hur det gar, ja e int frisk ennu. Men ja ar pavag. Ja ha tagit forsta steget mot ett friskt liv!

Jag sku int mera orka bry mig om nagonting. Tanken ar att jag skulle ga och traffa nagra kompisar idag. Jag skulle egentligen int alls orka. Och sen har jag en massa viktiga forhor imorgon i skolan. Orkar int bry mig. Jag skulle borda fa till stallet o rida idag eftersom jag inte var dar igar. Orkar int. Har helt enkelt tappat intresset for allt. Vill bara ligga i sangen och tycka synd om mig sjalv.

Hade just igen ett hemskt hestatningsanfall. At och at och at. Sen forsokte jag igen spy. Denhar gangen fick ja faktiskt upp nanting. Inte mycket, men nanting. Nasta gang ja tappar kontrollen o hetsar kanske ja far upp annu lite mer. O en dag kanske ja faktiskt lyckas spy upp allt sadar bara.
Fattar int hu ja kan ha sahar daligt sjalvkontroll. Ja bara at. Tappa totalt kontrollen o hallde i mig en massa. De smaka int ens gott. Ja hann int heller allti kanna hu de smaka. O nu mar ja bara skit. Kaken varker. Halsen e sjuk. O ja kanner mig javla fet.

Efter att ha varit varldens perfektionist i nagra veckor orkar jag plotsligt inte bry mig destomer om nagonting... Skit samma hu det gar i skolan, vem bryr sig om ja lamnar en massa saker liggande pa golvet... Helt skont att inte stressa over varenda liten detalj helatiden, men samtidigt har jag en san dar kansla av att allt lite har tappat sin mening...

Och min kara kompis forsoker desperat para ihop mig med den har ena pojken som alldeles tydligt lider av nagon form av depression och det ar bara nagonting ja int orkar med just nu. Ar det int tillrackligt att jag just och just far mig sjalv upp ur sangen pa morgonen? Ar det ocksa min uppgift att vara glad och positiv och stoda nagon annan som int minns nar han senast hade en bra dag?

Naja, e ja nojd nu? Blev antligen lamnad ensam hemma o fick hetsata, vilket det inte heller va sarskilt lyckat eftersom vi knappt hade nan mat att hetsa o ja e sa noggrann nar det galler att inte bli upptackt. Fick anda i mig en massa skit, och tillbaka upp kom bara en brakdel fore spyfobin tog over... No, kanns de bra nu? Kandes det sa bra som ja trodde att de skulle gora nar ja satt o vantade pa att fa satta igang o vraka i mig allt jag kom at? Inte? Tankte val det...

Just nu mar jag ganska bra. Fredag kvall var helt sjukt rolig. Hangde ute med kompisarna och faktum var att jag at endel forbjudna saker utan att fa total panik och angest. Lordagen gick lite trogare. Massor av laxor och sant, men med fredagen i farskt minne gick det helt bra. Det ar ingen skola pa mandagen, sa det har veckoslutet blir extra langt. Helt bra med tanke pa alla forhor o prov som ar pavag. Och jag har flera planer med kompisar som jag verkligen trivs med, sa for tillfallet ser allt ratt sa bra ut!
En annan sak som jag kanner mig ganska nojd over ar att jag flera av mina byxor som tidigare suttit helt perfekt haller pa att rinna av mig. Till och med sana som jag kopte strax innan skolan borjade. Och vadret haller antligen pa att bli svalare, sa det blir mojligt att motionera utomhus utan att fa varmeslag!

Ja hatar skollunch. Ti att borja med e de bara jobbigt att masta sitta dar o ata me andra manniskor, eller int ater ja ju ens allti. Tva tuggor sallad kanske... Men sen efter att ha ati de tillatna sitter ja bara dar. O alla andra bara ater massor. Massor acklig fet mat som e sa otroligt forbjuden att ja knappast ens far titta pa de. Men ja bara sitter dar o typ stirrar pa dom andra. Pa allt dom ater. Allt dom utan daligt samvete stoppar i sig. Samtidigt sitter ja dar o angrar att ja at nagra mini morotter. Onskar att ja ocksa sku fa ata av all den dar andra maten...

Fast naja... Nog ger de mig ocksa en kansla av sjalvkontroll o styrka att ja sitter dar o strikt foljer mina regler fastan alla andra bara haller i sig en massa skit...

Pa senaste tiden ha ja fatt ratt sa mycket kommentarer om att ja ser bra ut. Att ja e vacker, att ja e het osv... Int har ja ju nago emot dom sar kommentarerna, men na dom e typ dom enda positiva kommentarerna ja far. Man borjar ju undra, e ja otroligt trakig, har ja ingen personlighet? Finns de ingen som tycker att ja e trevlig att vara med bara fo den ja e? Man sager ju att de e det inre som raknas. Men va om man saknar inre skonhet? Om utseendet e allt man kan spela med?

Relativt bra dag i skolan. Hade roligt me kompisarna o sant... Men na ja kom hem fran skolan fick ja plotsligt lust att ata nanting. Sa ja at en liten burk med jorgubbar o ananas. O de angrar ja nu... Ja hatar dom har sma sprickorna i min sjalvbeharskning!! Fast de har va ju ingetning jamfort me va ja brukade proppa i mig under hetsatningsperioderna. O mer an ja hatar det att ja faktiskt at den dar burken hatar ja faktumet att jag inte kan ata ens jordgubbar o ananas utan att borja ma skit!! Nu kan ja bara ata sant som ja ha bestamt pa forvag... O ja hade bestamt mig att int ata nago na ja kom hem fran skolan, sa att ata de har va forbjudet. Ja brot mot reglerna... O nu har ja angest...

Usch ja hatar att se mig i spegeln. Faktum e att nu nar ja sitter har vi datorn ser ja latt in i en spegel om ja vander pa huvudet lite. Ja hatar hatar hatar min spegelbild. Mina ackliga feta lar o min mage... Hela jag...